Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag och Herr Versailles blev tillsammans. Det var exakt 7 år och 11 månader sedan idag. Vi gick i ettan på gymnasiet och hade musik och var med i miljögruppen tillsammans. På miljögruppsmötena hamnade vi av någon anledning alltid brevid varandra och vi satt och visk-pratade med varandra så mycket att stackars ordförande från Natur-trean blev trött på oss. När det var dags för fika skulle vi såklart äta av samma tårtbit.
Tids nog började det närma sig jul. Sista skoldagen var jag nere på stan och njöt av frihetskänslan som bara sista dagen innan ett lov kunde ge. Jag mötte Börje på Brotorget och bad att få köpa en demo med hans band (ja, på den tiden var det han som var popstjärna…!). Hans gode vän Nils hade både växel och demo, Börje hade demo men ingen växel. Men han vägrade låta mig köpa av Nils och sprang iväg och växlade till sig en massa tior så just han skulle få just mina pengar. Han trampade nervöst med fötterna när vi skiljdes åt. Demon brände i min hand. Vi sågs igen efter någon timme, denna gång utanför antikvariatet. Han trampade om möjligt ännu nervösare och nu visste vi att om vi skulle få se varandra innan skolan började igen krävdes åtgärder. Han tog mod till sig och frågade om jag ville följa med på hans klassfest samma kväll. Jag sa ja. Vilket var ungefär det modigaste jag gjort under hela min tonårstid. Efter ett blygt och nervöst ”hejdå” smet jag in på antikvariatet. Fast jag kunde knappt titta på några böcker. Jag skickade följande sms till min vän Hanna:
”Gull, jag ska med Börje på fest! Jag döör… Han e så go! Puss”
Och du milde vad många gånger jag var på väg att banga ur. Men till sist stod jag ändå där på busshållplatsen och väntade. Han hade långt hår, lång skinnrock och stickade vantar i turkost. Och kajal. Det var snö och svinkallt. Vi gick till Gärdet där klassfesten var. Väl där satt vi i sängen och pratade. Och pratade. Och pratade. I sängen låg en stor hjärtformad kudde. Plötsligt låg den i vårt knä. Plötsligt var våra händer under den. Plötsligt nuddade hans hand min. Plötsligt höll hans hand min hand.
Utanför i trappuppgången. Han kysser mig och säger att han älskar mig. Trots att han egentligen inte känner mig. Jag säger att jag älskar honom, men att vi bara kan bli tillsammans på ett villkor: att han inte bara gör slut utan att förvarna. Att vi alltid, alltid skulle prata med varandra om något kändes fel. Han sa ja. Vi gick hem till mig i den nu varma iskylan, hand i hand. Mamma (iklädd morgonrock!) och pappa satt och kollade på tv och såg mycket förvånade ut över att Börje var med. Pappa var Börjes kemilärare, så det var nog mer än lovligt genant för stackars B. Snart var det dags för Börje att åka hem till Roren med bussen. Jag följde honom till hållplatsen. På väg hem kunde jag inte sluta le. Det gick bara inte. Så där gick jag, ensam i snön, och log. Börje blev hämtad i Vallsta av sina föräldrar. Han satt i baksätet och log. Hans mamma frågade varför han var så glad. Han svarade:
”Jag har skaffat flickvän”
This, Madame, is Versailles 