Nu sitter jag hemma i soffan och är skönt sömnig. Det har varit en bra helg på alla sätt och vis.
Studiosessionerna var spännande, trots att jag inte spelade själv. Jag trodde väl aldrig att det kunde vara så intressant med ljud. Jag frågade febrilt och Magister Olle förklarade. Nu kan jag öppna ett projekt med nio kanaler och ställa in allt som det ska vara. Yeah! Först var det väldigt abstrakt att lyssna på enbart trummor och bas, ofta enbart trummor. Jag tyckte att allt lät bra. Efter ett tag kunde jag dock höra saker som Andreas tränade öra hörde. Det känns grymt bra att ha koll på grunderna, det är ju ändå dem man ska spela efter. Alla låtar utom en spelades in och det blev bra, trots klickljudet från helvetet och ett strömavbrott.
Så här såg det ut. Fast med färre kanaler. Fräckt, va?
Jag hann med ett besök hos Micke och blev bjuden på världshistoriens godaste kopp choklad, komplett med fluffig mjölk och allt. Tack. En annan trevlig sak var att jag fick en helt oväntad julklapp av Johns mamma. En femtiotalsväska till min samling. Tack, kära Johns mamma!
Och nu till det som ni alla har väntat på. Hur gick det med outfiten och plåtningen? Eh. Vi var ute. Det var mörkt. Det syntes inte vad jag hade på mig. Men jag hade röd klänning och högklackade skor. Vi är i alla fall några som vet om det, även om det inte syns. Ni kan väl föreställa er det när ni tittar på bilderna sedan. Det var svårt att knäppa bra bilder i mörkret, men en par stycken blev fräna. Jag frossade i att se indie-trulig ut.
This, Madame, is Versailles 