Jag fortsätter min serie med retrospektiva studier av sommarens händelser. Händelser som borde ha bloggats om för länge sedan men som blev försenade av sommar, sol och slapphet. Jag har redan avhandlat midsommar och turen har nu kommit till Amandines weekend i Spanien i slutet av juni. I stort sett alla bilder är tagna från Johns eminenta bilddagbok.
Vi flög ner på fredag morgon. Ombord på planet visade det sig att den långe hade fått en plats absolut längst bak, en plats han rent fysiskt inte kunde sitta på. Benen var för långa. I egenskap av hans trogne sidekick gick jag såklart med på att byta plats. Blä för den platsen. Jag har nog aldrig suttit så trångt. Väl framme i sommarvärmen möttes vi av två glada spanjorer som skulle bila med oss ner till Cadiz där spelningen skulle gå av stapeln. Vi kom för sent. Gruvligt sent, trots att Olle körde snabbare än vad han egentligen ville. Vägen var väldigt vacker och Afrikas kust på andra sidan vattnet var en mäktig syn.
Soundchecket gick bra trots att vi var sena. Den audiotiva lyckan var gjord. Individuell medhörning och egen ljudtekniker för monitorerna är vi inte direkt bortskämda med. Efteråt åkte vi till hotellet där jag, Olle och Andreas blev mycket lyckliga över det faktum att vi bodde i en riktig svit med två rum och stor terass, något som vi inte heller är vana vid. Efter turen till hotellet hängde vi backstage och laddade inför vår spelning. Det bjöds på vin, whiskey och cola. Pepp, pepp. Spelningen gick bra i det stora hela. Vi framförde till exempel en riktigt episk version av Iron Wings.
När spelningen var över kom som vanligt det avgörande vägskälet – fest eller sömn. Det ställs vi oavbrutet inför när vi är på turné. Efter lite logistiska problem ville Lag Fest att vi skulle öppna den medsmugglade vinflaskan på terassen för att sedan dra ut på någon bar. Lag Sömn var sömniga och pekade på det faktum att klockan skulle vara något i stil med halv tre när vi väl kommit ut på gatorna igen. Då borde allt vara stängt. Dessutom fanns ingen vinöppnare. Lag Fest segrade med hjälp av Olles heroiska insats – han öppnade vinflaskan medelst råstyrka och tandborste. John drog sig sedemera tillbaka till sitt rum och sin säng, varpå resten av bandet (som vid det här laget var sjukt peppade) gav sig ut på barjakt. Staden sov. Tillslut hörde vi på långt håll det ofelbara dunkandet. Det kunde bara vara basen från en lam eurodisco-hit. Det var det också. Euforin var stor då vi nådde partynattens självklara vattenhål. Ett antal fotografier togs som censurerats från detta inlägg. Ett antal rundor inhandlades. Peppen var ENORM! Vid sextiden var det dags att gå hem. Jag kom inte långt. Triggade av jag vet inte vad, fick jag och Bosse för oss att han skulle bära mig på sin rygg. Det gick åt skogen och det ända jag minns är att jag landade på asfalten med en olidlig smärta i ansiktet. Hej uppskrapat monsteransikte! Följderna blev storgråtande och smärtsam hemgång, baddande av ansikte, undersökande av käke, samvetskval, tröst (och ett väldigt fint samtal som jag inte hade velat vara utan).
Resten av helgen var för min del milt uttryckt, en aning avslagen.
Lite bilder fotograferade med Johns kamera (klickbara):
