Vintern har rasat

Mja, okej då. Jag skriver ett inlägg. Inte ska väl jag beröva er på detaljerna ur mitt smaskiga, högst händelserika liv här på slottet?!

Förra veckan var jag ledig. Eller rättare sagt, jag skulle läsa hemma, men det blev ingeting gjort. Istället var jag alltså ledig. Fri som fågeln. Valborgsfirandet startade redan på tisdagskväll då vi såg Vapnet på V-dala. Musiken var trevlig, men inte mycket mer än så. Vapnet är tajta, bygger upp snygga popdängor men saknar den här lilla twisten som får mig att höja på ögonbrynen. Jag kan lyssna på det men jag kan också låta bli. Nu kommer den, klyschan vi alla har väntat på: “Det finns andra som gör samma sak, fast bättre”. Jag hatar att erkänna det, men det var det första jag tänkte på. Amandine har fått höra samma sak i recensioner, och det är sjukt tråkigt att läsa sådant när man har hällt ut sitt inre och försökt att skapa något fint. Om man inte aktar sig blir det i förlängningen som att säga att “du är bra, men det finns andra som är lite snyggare och intressantare och mer intelligent och…”. Det är en svår balans att strunta i kritik samtidigt som man försöker använda den till att göra något ännu bättre. Där stod jag alltså och tänkte dessa skitnödiga skivrecensent-tankar om Vapnet, trots att jag har svurit över recensioner som uttryckt samma sak om min egen musik. Paradoxalt, vänner. Jag tog mig i kragen, eller rättare sagt, svängde lite på min blommiga kjol, och försökte hitta saker som jag gillade med musiken. Ibland blir jag trött på att tycka hela tiden. Jag läser böcker och tycker, jag lyssnar på musik och tycker, jag tittar på outfits och tycker.

Ok, åter till Valborg. På onsdagen, alltså självaste högtidsdagen, hade delar ur spelmanslaget picknick i botaniska trädgården. Vi jammade och barnen i parken flockades kring fiolerna och dansade. Där snackar vi publik utan fördomar. Jag och Stina var galet pepp på mösspåtagningen, så när klockan närmade sig tre hetsade vi dit. Vi hann, trots att det inbegrep klättring på staket. Efter att ha viftat med mössorna mot rektor där uppe på balkongen, gick vi ner till ån. På vägen dit tog vi oss en titt på en av champagnegalopperna. Det osade champagne i hela stan. Det rann champagne på gatan. Det var helt galet. Vi marcherade sedan, medelst biblioteksutskottet till v-dala, spelandes Äppelbo gånglåt. Ja, den gamla slagdängan dammades av, endast för detta tillfälle. På v-dala var det dags för vår egen champagnegalopp. Vi drack således mängder av denna ädla dryck samt trakterade våra traditionsinstrument, förmodligen allt sämre och sämre. Pepp på livet återvände vi till Flogsta för grillning. Ingen rast och ingen ro. Något jag lärde mig från förra året är att på Valborg då kan man aldrig sakta ned. Gör man det är det kört. Grillningen följdes av pangparty i kollektivet Gula Kulan. Kanske lite för pang ibland, jag har en minnesbild av att någon lyfte av en dörr. Jag spelade samt förde djupa samtal med tillhörande djupa avslöjanden. Så som jag alltid gör. Klockan 5 somnade jag hemma i sängen medan Börje tappert försökte få på mig nattlinnet.

Dagen efter var…eh, ja. Nämensatte, den var helt ok. Vi var bara lite trötta.

Nu är herr Versailles på exkursion i över en vecka och jag tampas med ensamheten. En dag är snart avklarad. Denna vecka ska helt ägnas åt B-uppsatsen. Jag måste bara läsa bokens 500 sidor först. Blecktrumman av Gunter Grass med perspektiv på outsiderskapet manifesterat genom blablabla… Det kommer antagligen att slitas en hel del hår, analyser brukar inte vara så lätta att göra som jag alltid tror. Tro mig, jag kommer att återkomma till detta.