Telegram från Leksand

Spelar teater i Leksand. Åter den 21:a. Allt väl. Spanien ägde. Tequila. Madness. Ansiktet uppskrapat. Nästan läkt. Några ärr. Iklädd Leksandsdräkt om kvällen. Värdigt. Trevliga skådespelare. Idag kakbuffé med ensemblen. Sällan vid dator. Återkommer.

Att hämta andan

När man har en ny blommig tekopp full med Yogi-te och fortfarande iklädd pyamas lyssnar på Sigur Rós senaste album på högsta volym är det skönt att vara ensam. Egentligen är jag i Gävle i full färd med att repa med Amandine, men jag sov hemma i Uppsala i natt. Skönt med lite paus och andhämtning. Det lär behövas för i morgon bär det av till Spanien och festivalen Tanned Tin Sur. Flyg, hotell, vin, backstage, sol, konsert. Hurra! Tror att det är välbehövd pepp för oss alla. Många tankar har snurrat, många samtal har förts, men jag lägger dem åt sidan för att bara leva loppan en helg!

Prinsessan och fotbollen

Nu kommer ett inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle publicera. Jag ska berätta om mitt förhållande till fotboll. Det började när jag gick i lågstadiet. Då spelade jag i ett fotbollslag. Det var tre lag med i cupen och vi kom tvåa. Det är den enda sportrelaterade medalj jag någonsin förtjänat tror jag. Jag tyckte att den var väldigt fin. Jag blev såklart utnämnd till back (de sämsta fick alltid vara backar) och sparkade på allt som kom i min närhet, vilket var väldigt effektivt. Trots min styrka i backlinjen la jag fotbollen på hyllan efter framgångarna.

Sommaren 1994 återuppstod den igen. Jag och min systers dåvarande pojkvän Anders tittade på matcher till sent på natten. Jag lärde mig “När vi gräver guld i USA” utantill. På dagen tränade vi ute på gräsmattan i Bispberg. Det finns en gammal bild på mig och mina systrar + pojkvänner när vi är uppställda som ett fotbollslag. Jag ligger längst fram som en målvakt. Anders lärde mig något år senare (eller kanske julen 1994) att nicka perfekt. Jag kunde nicka i evigheter nere i källaren och jag slutade inte förrän jag var yr i huvudet.

Fotbollsyran lade sig. Ända tills för två år sedan, då jag mötte några trevliga män i sina bästa åldrar. Näst efter prat om frukost, musik och vem som skulle ha vilken sovplats kom fotbollsdiskussionerna. Oftast slog jag bara dövörat till. Passade på att sova, läsa eller längta hem. När tristessen var för stor drog de fram en fotboll på valfri amerikansk parkering och började med sitt berömda jonkande. Här ser ni en autentisk film, den här är dock från en skivinspelning:

Vid rep i Malmö gick det alltid fotboll på tv. Jag kände att jag hade ett val. Skita i det totalt eller försöka engagera mig lite. Jag insåg efter hand att om jag skulle överleva i det här bandet måste jag välja det senare. Jag satt således med framför tv:n och pepprade Bosse med regelfrågor. I samma veva började min fästman också engagera sig i fotboll. Helt plötsligt hade Champions League och Fotbollskanalen intagit mitt eget hem! Då fanns det verkligen ingen återvändo. Jag började således med “Projekt Förstå Fotboll”. Mest intresserar jag mig för regelfrågor - tänk UEFA. En våt dröm var när den där dansken sprang ut på planen. Hur skulle domaren lösa detta? Just nu försöker jag förstå olika laguppställningar och taktik. Jag är inte mycket för snygga mål - jag vill veta hur de lägger upp det för att få fram det där snygga målet. Detta har gått så långt att jag frivilligt, trots att jag var ensam hemma och kunde titta på vad jag ville, knäppte på finalen i Champions League här om veckan.

Originalbild från 1994. Ravelli var idolen.

Frågan är var detta kommer att sluta? Jag kommer säkerligen fortsätta med att använda fotboll som distraktion när mina bandkamrater börjar prata om färjor som kantrar, spindlar eller äckliga sår. Det är otroligt effektivt- de byter samtalsämne omedelbart. Att i en timme diskutera huruvida Pavel Pogrebnjaks knä håller till nästa match överlåter jag åt andra. Jag tror att nästa steg är en bok. En regelbok. Hur skulle annars en litteraturvetare tackla “Projekt Förstå Fotboll”?

Och så lite reklam.

Jag hittade den här ljuvliga annonsen i en gammal Damernas Värld från sextiotalet. Det skulle kunna vara reklam för min secondhand-belamrade klänningsgarderob!

Go ahead, make my day.

This, madame, is what I’m wearing today:

Clint Eastwood-tröja: Encore

(Och svarta shorts)

Bästa låten just nu: Sigur Rós - Gobbledigook (ladda hem gratis här)

Bildtema: Bispberg

Här kommer äntligen romantiska, blekta bilder från Bispberg. Allt för att ni ska förstå vilken idyll det är och bli sugna på att åka dit! Klicka på bilderna för att läsa mina expertkommentarer.

Min bästa tekopp

Jag har glömt att visa er en sak. Det här är min tekopp. Jag köpte den i Verona. Guldhandtag, Hello Kitty och rosetter - det kan inte gå fel.

Kalasdagen

Idag är det en riktigt kalasdag. Jag lämnade in min b-uppsats igår, så allt är frid och fröjd. Vaknade utan alarm i morse. Började sy upp en klänning, åt lunch och var allmänt slapp. Vid halv två åkte jag ner till stan för att träffa Bosse. Vi åt glass i solen nere vi ån för att sedan gå till Terassen. Bosse bjöd på öl och sedemera slöt också Olle upp. Trevliga samtal om både sorgliga och glada saker. Nu har jag dressat upp mig för kvällen (i secondhand-fyndad fodralklänning i spets samt stort halsband från Indiska). Vi ska ha klassfest för första gången. Det ska bli grymt kul. Jag hoppas på djupa samtal och många avslöjanden, så här i slutet på terminen.

Bispberg gästat av UFO

I morgon åker jag till min familjs stuga i Bispberg. Jag ska umgås med mina föräldrar och skriva klart uppsatsen. Jag spenderade varje sommar i Bispberg ända tills jag tog studenten, så när jag inte har varit där på länge grips jag av abstinens. På den tiden var det lite skräckblandad förtjusning att åka dit. Det betydde sommarlov, nära till mormor och morfar, jordgubbstårta och bad i Ljustern men det betydde också att jag åkte ifrån alla mina kompisar. Idag känns det bara skönt att komma ifrån staden några dagar. Jag googlade på Bispberg, som det google-barn jag är, och då hittade jag en artikel om en kvinna som sett ett UFO där vid nyår 1987. Det var fascinerande läsning. Antirymd-partiet ställer sig tveksam till saken. Vad säger ni som är anhängare av Rymdpartiet?

2579 glada ord

2579 glada ord är skrivna. Det puttrar på, i sakta mak. Jag har upptäckt att den enda musik jag kan skriva uppsats till är klassisk. Så jag lyssnar på p2 för fulla muggar. Kulturtanten är skrämmande nära nu. Akvarell i förra inlägget, klassisk musik i detta.

För övrigt fick jag ett par efterlängtade sandaler från Din sko idag. Jag beställde dem eftersom jag inte orkar springa ner på stan och vakta på att de ska komma in i butik. Självklart passade de inte, så jag måste likt förbannat springa ner på stan och vakta på att de ska komma in i butik i min storlek. Alternativt betala porto för att de ska skicka en storlek mindre. De är hursomhelst sjukt snygga, påminner om ett par sandaler som mamma hade när jag var liten. Sjuttitalsretro - ja tack!

Bild från dinsko.com